En sanndröm förutsåg katastrofen
Det var en stressig morgon för trebarnsmamman Mrs Jones när hennes dotter sökte hennes uppmärksamhet. Det var på hösten 1966 och dottern ville berätta om en dröm hon hade haft. Mamman avfärdade henne och frågade om de kunde prata lite senare, men Eryl Mai ville inte vänta.
– Men mamma, du måste lyssna! Det var en jättekonstig dröm, förklarade hon. Jag skulle gå till skolan, men det fanns ingen skola där. Det hade försvunnit helt under någon svart massa.
Mamman tänkte inte mycket mer på dotterns dröm och dagen fortsatte som vanligt. De befann sig i den lilla staden Aberfan i England och många arbetade inom kolindustrin. Många års industri hade gjort att stora högar med slaggprodukter låg en bit upp på bergen bredvid staden. Många hade klagat på de stora mängderna slagg och pekat på att det kunde finnas risk att de skulle rasa ner över staden, men i och med att så många var beroende av industrin för sin försörjning hade ingen riktigt tagit krafttag mot företaget.
Ett par dagar efter att Eryl Mai hade berättat om sin dröm satt hon och familjen tillsammans och åt middag när Eryl Mai återigen tittade på sin mamma och sökte hennes uppmärksamhet. Hon berättade att hon inte var rädd att dö, eftersom hennes syskon ändå skulle finnas kvar hos mamman. Vid det här laget började mamman undra om hennes dotter kanske inte mådde bra och hon började fundera på om hon skulle ta flickan till en läkare.
Det ihållande regnet orsakade olyckan
Morgonen efter regnade det igen. Det hade regnat ihållande i flera dagar och Eryl Mai tog sitt paraply för att gå till skolan. Hon sa hej då till sin mamma och hon och hennes syskon gick till skolan. Det skulle visa sig bli sista gången mamman såg sina barn.
Det ihållande regnet hade fått massorna med slaggprodukter att sakta börja röra sig. När massorna väl kom i rörelse sattes ett skred igång som gjorde att hela skolan begravdes under den svarta sörjan. Totalt dog 144 personer i olyckan, varav 116 var elever på skolan. Både Eryl Mai och hennes syskon dog av skredet av slaggprodukter som obönhörligt begravde skolan.
Det tog lång tid att gräva fram de döda ur den förstörda skolan.
Bildkälla: Mirrorpix
Brevbäraren Vernon Symes tog emot runt 100 säckar med leksaker som skickats till överlevande från hela landet.
Bildkälla: Mirrorpix
Olyckan orsakade en enorm uppståndelse i hela England och många riktade enorm kritik mot gruvföretaget som lämnat slaggprodukterna uppe på berget trots varningar om vad som kunde hända. En av de som läste om katastrofen i tidningarna var Dr. John Barker som kom resande redan samma kväll för att se om han kunde vara till någon hjälp. Dr Baker har i efterhand beskrivit scenen som att det såg ut som London under Blitzen med begravda döda och gråtande människor överallt. massorna med slaggprodukter att sakta börja röra sig. När massorna väl kom i rörelse sattes ett skred igång som gjorde att hela skolan begravdes under den svarta sörjan. Totalt dog 144 personer i olyckan, varav 116 var elever på skolan. Både Eryl Mai och hennes syskon dog av skredet av slaggprodukter som obönhörligt begravde skolan.
Dr John Baker och Britain’s Society for Psychical Research
Ganska snart efter att han kommit till Aberfan fick Dr Baker kontakt med Mrs Jones. Hon, precis som så många andra i staden, hade just förlorat sina barn och Dr Baker sökte upp henne för att se om det fanns något han kunde göra för henne. När de satt och pratade berättade Mrs Jones om vad hennes dotter hade sagt bara två veckor tidigare och om drömmen hon hade haft.
Dr Baker var förutom sin vanliga tjänst även medlem i Britain’s Society for Psychical Research, vilket var en förening som undersökte paranormala fenomen. Han kom att intressera sig för Mrs Jones berättelse och bad henne att skriva ner den. Dr Baker undrade om det kunde finnas fler som hade haft föraningar om vad som skulle hända och han satte därför ut en annons i lokaltidningen där han eftersökte personer som hade haft sanndrömmar, eller på annat sätt fått förnimmelser om vad som skulle hända. En av de som svarade var Lorna Middleton som berättade att även hon haft föraningar om olyckan. Hon hade vaknat en morgon med en stark känsla av att vara begravd och att inte kunna få luft. Hon hade satt sig upp i sängen och då tynade känslan sakta av.
Det var inte bara de här berättelserna som kom in. Dr Baker fick många brev från alla möjliga personer som hade haft förnimmelser om att något hemskt skulle hända, men ingen av dem var lika exakt som Eryl Mais. Dr Baker valde att skriva en artikel om olyckan och Eryl Mais sanndröm i Britain’s Society for Psychical Researchs medlemstidning där han beskrev vad han varit med om och de berättelser han samlat in. Han avslutade sin artikel med slutsatsen att många i Aberfan och områdena runt omkring verkligen haft förnimmelser om olyckan på olika sätt. Tyvärr, menade han, att förnimmelser och känslor om framtiden alltid är så inexakta och dimmiga att det aldrig går att samla dem för att verkligen kunna veta vad som ska hända i framtiden. Och även om man kan det är det osäkert om vetskapen skulle hjälpa oss att kunna påverka det som ska ske. Men historien med katastrofen i Aberfan stärker tanken om att det går att få föraningar om framtiden via drömmar.
