När vi närmar oss påsken kan den kännas överväldigande redan som den är. Våren närmar sig, himlen börjar bli blå igen och vi har just trätt in i Vädurens tid och i och med det en astrologisk nystart. Inom kristen tradition har påsken ofta kallats passionstiden. Ordet “passion” har ändrat betydelse något genom åren, men det har historiskt använts för att peka på lidandet Jesus genomgick för mänskligheten.
Mitt i all våryra och någonstans bland alla påskägg kan många känna av att det är något som skaver lite. En svag sorg eller mollton hörs bland påskliljorna och även om den är svag är den svår att ignorera helt. Den viskar om att allt trots allt inte är som det ska. Att människor lider utan att förtjäna det, att den goda skadas medan det onda går fri. Varför händer sådant i världen?
Om man vågar stanna upp och lyssna på molltonen kan man lära sig att den får finnas där.
Just den här molltonen som vilar över påsken kan jag tycka är så vacker. Den är så sann och så ärlig. Den ljuger inte och den försöker inte försköna eller förklara bort. Den bara finns där. Den kan smärta lite om den når ens egna inre oförrätter. Minnen som man inte alls vill tänka på vaknar när de hör den och tvingar sig upp till ytan igen, trots att de kan ha legat begrava under stress och vardagslunk i ett helt år. Just där, bland påskliljor och vårsol smyger de sig tillbaka och jag tvingas känna den där känslan av olustig moll.
En sak jag upplevt är dock att för den som vågar stanna upp och ta in känslan behöver den inte vara så farlig. Den är visserligen sorglig, men ibland kan livet få vara sorgligt. Det finns mörker, orättvisor och människor som lider. Det bara är så.
Kanske är det just därför som passionstiden äger rum just nu? Berättelserna om en man som plågades, dömdes och led. Berättelser om det judiska folket som fick vandra genom öknen och deras olika lidanden innan de nådde det förlovade landet. Berättelserna vill vittna om att det finns ett mål med allt och att allting trots allt är som det ska. Lidande finns, men det kommer att upphöra. Den som kan hitta en frid och en acceptans i att livet är som det är med alla sina olika ingredienser kan också lättare hitta frid under resten av året.
När molltonen får komma fram och höras kan man lära sig att den finns och acceptera den. Kanske sätter man sig på en plats i vårsolen i ensamhet bara bara lyssnar inåt en stund. Tankarna på allt som skaver får fritt spelrum en stund och för ett ögonblick blir man överväldigad av deras kraft. Sedan är det som att de ger sig lite. De tystar när man slutar försöka jaga bort dem. Under resten av året behöver jag inte heller springa så fort för att komma bort från det oundvikligt orättvisa, negativa eller sådant jag inte kan göra något åt. Det måste få finnas där och molltonen är inte farlig, bara sorglig och ledsen. Det är klagosången från allt lidande som fortfarande finns i världen och bara den som kan stå ut med att höra den utan att börja springa kan någonsin få frid.
