En meditationsupplevelse
Den här historien tar sin början en vinterkväll för flera år sedan nu och till skillnad från de flesta av mina andra texter är det jag som är huvudperson i berättelsen. Det var på de flesta sätt en helt vanlig kväll och jag hade suttit mig i soffan för min kvällsmeditation. I meditationen gick jag igenom mina olika chackran i tur och ordning för att öppna upp för något underbart.
Just den här kvällen skickade jag iväg en tanke om att jag önskade hjälp med att stänga ner mitt ego för att hitta en högre mening med livet. Efter den tanken tig det abra någon kort stund innan jag förnimde en så stark bild av ett barn. Bilden var så tydlig och skapad med klara färger att jag blev lite förvånad. Trots många års mediterande är det inte vanligt att jag får upplevelser till mig riktigt så starkt.
Bilden jag såg föreställde en liten flicka som skattande sprang nerför en backe. Det var solsken och när flickan kom närmare såg jag hennes röda hår och alla lysande fräknar i ansiktet. Även om jag inte direkt såg att det var mig själv som barn jag såg fick jag ändå den känslan. Samtidigt som flickan sprang hörde jag en viskning, en röst som sa “Det här är ditt ego, Maria”.
Dags att omvärdera egot
Efter meditationen satt jag kvar på soffan och bara försökte vila i det jag just hade upplevt. Naturligtvis var det lilla barnet inom mig mitt ego, och kanske var det fel av mig att be henne vara tyst hela tiden. Den lilla flickan som älskar att få uppmärksamhet, att få leka och att få vara i centrum, varför kan inte hon också få vara en del av mig. Min inre flicka älskar, precis som våra egon, att få fina saker, att få beröm och att få uppmärksamhet. När hon ritat färdigt en teckning springer hon genast till alla som finns i närheten för att visa den. Hon lägger den stolt framför alla vuxna och får höra hur duktig hon är. Mitt äldre jag kan ersätta teckningen med att fotografera saker och visa upp dem på sociala medier. Det känns bra med många tummar upp och stoltheten växer.
Tyvärr har de flesta vuxna blivit itutade att ett sådant beteende inte är riktigt okej. Man ska inte sträva efter uppmärksamhet, inte skryta och inte ta plats. Om man inte lär sig tygla sitt inre barn är man egocentrisk och egofixerad. Men kanske har många med mig tyglat det inre barnet lite väl mycket och länge? Hon gör trots allt inget fel och är snäll mot alla, så varför kan hon inte få komma fram lite oftare?
Efter den här händelsen har jag blivit bättre på att vara lite mer ego i vardagen. Det kan handla om att se mer till sig själv och vad man vill ha av livet, ungefär som att släppa fram barnet som skriker av ilska om hon skulle serveras en mindre tårtbit än alla andra. “Jag ska ha den STÖRSTA!!” hade hon förmodligen sagt och med stor säkerhet hade hon fått det också. Detta till skillnad från mitt vuxna jag som nöjt mig med pyttebitar av livets olika tårtor, men tacksamt lett och försökt se nöjd ut ändå.
Min erfarenhet är att jag mår bättre efter den här meditationshändelsen och att livet fick en lite roligare vändning. Jag ber inte längre om hjälp att tysta mitt ego, jag har blivit sams med henne!
